Mitt nyårslöfte var att börja på gym och försöka gå ner några kilo. Jag var i förnekelse till min övervikt, jag trodde att jag vägde 84 kg, som jag gjorde förut. Jag trodde inte alls att jag hade gått upp i vikt, mina bröst hade blivit två storlekar större, men jag såg ingenting på kroppen. En dag bestämde jag mig för att ställa mig på vågen och se vad jag egentligen vägde.. När jag klev upp på vågen så stod det 104 kg, ett hundra fyra kilo. Det var 20 kg mer än vad jag trodde. Jag blev helt ställd och självklart blev jag väldigt ledsen. Jag förstod inte hur jag kunde låta mig själv gå upp så mycket, utan att se någonting.

 

•

 

Jag har alltid vägt mer än vad man "ska" göra. När jag började i första klass så tyckte jag att jag var så otroligt ful och tjock, jag grät varenda kväll innan jag somnade. Men ingen visste om det. Det var ett flertal killar som gick på min skola som berättade för mig lite då och då hur ful jag var, hur tjock jag var och att jag hade fått finnar - vilket var så äckligt, jag var äcklig. Även bekanta till mig och några släktingar hade påpekat att jag var tjock och att jag skulle börja använda svarta kläder för att de fick en att se smalare ut.

 

Andra och tredje klass var ungefär likadan, jag hade lärt mig att stänga ute om någon sa någonting om min vikt eller mitt utseende. Jag visade inga känslor, de höll jag för mig själv. Varför skulle någon lyssna på vad jag hade att säga? Den enda gången jag visade mina känslor för någon det var för skolsköterskan på skolan. Hon ställde en enkel fråga "hur mår du Anna?", och då bröt jag ihop. Jag minns inte vad jag berättade för skolsköterskan men jag minns hur ledsen jag var. Hade aldrig känt sådan smärta förut. Det var här som mitt matberoende började, jag åt när jag var glad, ledsen, arg, upprörd - jag åt hela tiden.

 

På våren när jag gick i tredje klass så flyttade jag från Märsta till Falun, då min mamma hade fått ett nytt jobb. Jag minns vilken dag det var, det var dagen innan min födelsedag. 26 Mars. 

På måndagen skulle jag börja i den nya skola den, jag kände ingen och visste inte hur det skulle gå. Jag minns att jag inte hade sovit någonting den natten, jag låg bara och vred och vände mig.

Dagen jag började i skolan gick bättre än jag hade förväntat mig, men jag var fortfarande samma osäkra Anna. Jag började spela fotboll - men slutade pga att jag inte tyckte att jag räckte till, jag kunde inte spela och jag förstörde för alla på planen.

 

Under åren då jag var mellan 11 och 13 så förvärrades min självkänsla och mitt självförtroende något så otroligt. Jag kunde inte kolla mig i spegeln utan att börja gråta. Jag visste att jag var överviktig och jag tyckte att jag var så otroligt ful och att jag inte passade in. Och eftersom jag tyckte att jag var ful så var det en självklarhet att alla andra också tyckte det. Då slog den psykiska biten in på allvar och jag blev destruktiv mot min kropp. Jag både försökte svälta mig, äta så mycket att jag skulle spy, alla mina tankar var negativa. Hur glad jag än verkade vara, så mådde jag inte bra. Jag kunde skratta och umgås med kompisar, men innerst inne ville jag bara försvinna.

 

Jag började i 7an och fick ännu mer vänner, men då förvärrades mitt självförtroende ännu mer. Det var en tjej på skolan som sa att jag var så äckligt fet och ful, hela korridoren skakade när jag gick i den och hon undrade hur jag ens kunde ha kompisar. Jag började äta mer, men gick inte upp speciellt mycket men jag var ändå överviktig.

 

År 2008 - Mitt matberoende blev ännu värre, jag hetsåt och ibland åt jag inte överhuvudtaget. En gång gick det så långt att jag inte ville äta alls, min mage gjorde så himla ont. Jag åt inte på några dagar och skickades sedan till akuten där jag fick tillbringa natten. Varken doktorn eller sköterskorna hittade något fel och jag ville inte berätta vad som var fel heller. För det var ju inget kroppsligt fel - utan felet satt i mitt huvud. 

Jag fick åka hem dagen efter, lika ont i magen. Det pendlade mellan att inte äta överhuvudtaget till att ständigt äta. Jag köpte hem bantningspiller och försökte till och från börja träna, men jag gav alltid upp.

 

När jag började första året i gymnasiet så kände jag mig så obekväm, jag såg inte ut som alla andra. Jag var inte som alla andra, jag var större, mycket större. Jag fick (mot min förmodan) många bra kompisar, även fast jag såg ut som jag gjorde. Började träna även här, men jag gav upp, ännu en gång.

 

Andra året i gymnasiet gick jag upp väldigt mycket i vikt, mådde sämre psykiskt och trivdes inte i min kropp överhuvudtaget.

 

Det tog många år innan jag förstod hur jag förstörde min kropp. I början januari 2013 så bestämde jag mig för att göra någonting åt det, på riktigt. Och denna gång fick jag inte misslyckas, som alla andra gånger..

 

Jag började träna på Actic och allting gick jättebra. I början var jag ganska hård mot mig själv, jag skulle träna ett visst antal timmar på gymmet innan jag var nöjd, jag fick inte äta onödiga kalorier. Det eskalerade sedan och jag tränade jättemycket och åt inte mer än vad jag behövde. Jag vågade inte äta vindruvor - jag trodde att jag skulle gå upp massa i vikt då.

 

Efter någon månad så fick jag ordning på allting, på träningen och maten. Jag gick ner ganska mycket i vikt och var väldigt nöjd.

 

Idag har jag fortfarande problem med maten, jag har vissa dagar då jag kan äta hur mycket som helst och andra dagar då jag äter som vanligt. Jag har inte alls lika bra kontakt med mina kompisar som jag tycker att jag borde ha, de har liksom försvunnit medan jag har mått dåligt.

 

Idag lägger jag ner väldigt mycket av min tid på träning och på att vara med min underbara pojkvän som har hjälpt mig otroligt mycket gällande denna viktresa. Har hittils gått ner 22 kg. Jag älskar att träna - det är det bästa jag vet! Jag älskar att hjälpa andra personer som har haft det svårt med vikten. Min stora dröm just nu är att bli kostrådgivare/personlig tränare. Jag har tänkt att söka till högskolan och gå ett Idrottstränarprogram med inriktning till antingen hälsa eller prestation.

 

Jag är jättetacksam för allt stöd jag fått från min pojkvän, mina vänner och familj, det betyder verkligen jättemycket. Utan er hade jag inte klarat detta. Tack. ♥